Så här kan vi inte ha det längre

Fredag eftermiddag.

”Mattias, vi har ett problem som vi måste prata om.”
”Jaha, vilket problem?”i
”Det är samma problem som vi diskuterade för tre månader sedan – din attityd till andra medarbetare och hur du ofta trycker till och trycker ner människor runt omkring dig.”

”Ja, jag kommer ihåg. Men jag har ju verkligen ändrat mig.”
”Det är sant. Under ett par veckor var du dig själv, du var mer öppen och samarbetade bra med andra. Men sedan gled du successivt tillbaka till dina tråkiga destruktiva beteenden. Så nu är vi åter tillbaka till ruta ett. Det gör mig bekymrad.”

Vd Lisa och Key Account Manager (KAM) Mattias satt vid samtalsbordet. Lisa hade bett mig vara med som s.k. ”skugga”. Jag coachade de båda sedan ett drygt halvår. Mattias tyckte det var ok att jag var närvarande.

Lisa avbröt tystnaden som hade uppstått efter hennes ”bekymrad”.
”Som du förstår, Mattias, så kan vi inte ha det så här längre. Jag vill att du går hem och tänker igenom det jag har sagt, och att vi har ett nytt möte på måndag kl 9 då jag förväntar mig att du har ett förslag på hur problemet kan börja lösas.”
”Ja men …” Mattias började prata men Lisa avbröt. ”Vi bryter här och ses igen på måndag och jag får ta del av ditt förslag. Kan du också sitta med på måndag, Björn?”
Det kunde jag.

Måndag förmiddag.

”Har du kommit fram till en lösning under helgen?” Lisas ansikte utstrålade vänlighet*.
”Du vill att jag ska säga upp mig?”
”Varför säger du så? Vet du vad jag vill?”

Mattias skruvade på sig och la pannan i djupa veck. ”Jag antog det.”
”Jag sätter stort värde på dina insatser som KAM, och jag vill att du stannar kvar i företaget. Problemet är ditt sätt mot andra människor. Skulle du sluta här utan att du har förändrat ditt sätt, varaktigt, skulle du troligen ta med dig det sättet till en ny arbetsgivare. Problemet skulle bara flyttas.”

”Så du vill inte att jag slutar?”

”Spela inte dum, Mattias, du vet att problemets kärna sitter i dig själv. Men som vd kan jag inte längre acceptera ditt sätt mot andra. Vad kan du, och vad vill du göra åt det? Jag förväntar mig ditt svar på en lösning som håller.”

Det blev en lång paus. Mattias tittade i bordet. Så höjde han blicken.

”Jag kanske borde söka professionell hjälp.” Mattias’ ord lät som en fråga.
”Det kanske är en bra investering för dig.”

Jag kunde nästan se hur energin pulserade i luften mellan de båda.

Mattias skruvade på sig. ”Kan företaget ta den kostnaden?”
”Nej, det kan vi inte. Men jag tar på mig att försöka hitta den bästa samtalspartnern för dig.”
”Tack, Lisa.”

”Jag hoppas att ett professionellt stöd kan hjälpa dig att förstå dig på dig själv, och hur dina negativa beteenden drabbar andra människor på arbetet. Oavsett utfallet av det stöd du kommer att få, ska vi redan nu boka in en tid om sex månader, 21 febr. kl 13.00,  då vi har vi gjort en utvärdering av hur människor upplever ditt förhoppningsvis förändrade sätt. Jag vill vara väldigt tydlig mot dig, Mattias – om den professionella hjälpen inte har börjat leda till den förändring vi hoppas på, tvingas vi se över organisationen för att hitta en mindre ansvarsfull roll för dig i koncernen, där du inte har så mycket med andra människor att göra. Har du uppfattat mitt budskap?”

”Ja, du är väldigt tydlig.”

Lisa vände sig mot mig. ”Är det något du vill kommentera innan vi bryter?”
”Nej.”

*  Jag tolkade Lisas ansiktsuttryck (blicken, ögonbrynen och mungiporna är tillsammans ett ganska bra  ”signalsystem”) som hennes ärliga positiva förväntningar på att Mattias skulle kunna komma med en hållbar lösning den här gången – trots att han redan försökt förändra sig tidigare, och misslyckats. Motsatsen – ett ansikte som hade signalerat misstro och negativa förväntningar (”det är kört”) hade kanske slagit undan det allra sista av Mattias’ tillkämpade mod. 

 / Björn