
Det grejar du inte
Självförtroendet låg på minus 90. En bekant som hade slutat åka slalom
redan i fyrtioårsåldern tyckte det var vansinnigt av mig att börja åka
slalom vid min ålder. ”Har du inte gjort det innan, kan du väl fortsätta
åka i skidspåret”. Jag fick en del andra råd. ”Det grejar du inte”, sa
en annan person. Alla var inte pessimister, men de flesta. Och min
beslutsamhet förstärktes.
Förmiddagssolen smekte de snötyngda taken i den
lilla Österrikiska byn Söll. Sportlov och 7-8 grader kallt. Vi var elva
i nybörjarkursen i slalom. Nio holländare, min femtonåriga dotter Kajsa
och jag. Skidläraren Günter berättade hur de fem dagarna var upplagda,
medan jag undrade hur jag skulle stå för att inte få ont i benen.
Jag hade för första gången i mitt liv pressat ner
mina fötter i ett par slalompjäxor. Det var fruktansvärt. Framåtlutad.
Jag satt fast, några månader innan jag skulle fylla 50. Kursen började.
En bastant nederländsk man föll med ett brak åt sidan när han testade
att låta ena skidan glida en decimeter framåt. Ingen skrattade. Vi
tittade uppåt och insåg att vi längre fram under veckan skulle ta oss
ner för backen ända däruppifrån.
Günter gick snart, för Kajsa och mig, under
smeknamnet ”Schneeploog”. Det var hans mantra och jag kan så här ett
antal år senare inse att hans pedagogik var uråldrig när jag jämför med
de svenska och norska unga skidlärare jag senare köpt några timmar av.
Så var det dags. Tredje dagen hoppade Kajsa och jag
av kursen. Vi åkte med döttrarna Anna och Emma och hustru Erica uppåt.
Högt. Jag har aldrig kallats feg. Den dumdristighet som präglade många
av mina handlingar under ungdomsåren hade successivt förbytts till
beslutsamhet i kombination med en stor portion envishet. Jag skulle
greja det. Jag skulle bli en skaplig slalomåkare. Inget skulle hindra
mig. Trodde jag.
Jag gillade farten. Men ibland gick det för fort.
Tekniken att bromsa och kunna stanna hade inte fastnat i mig. Jag föll.
Ibland hårt. I vilken vurpa det uppskrapade blodiga såret på höger
underarm hade uppstått hade jag ingen aning om. Det knakade och brakade
i backen och skidorna och stavarna gjorde många snömoln med mig i
mitten. Kajsa tog sig nedåt långsammare men på ett mer kontrollerat
sätt.
Längst ner i backarna stod mina skidfantomdöttrar
Anna och Emma och ropade ”snyggt”. Vilka lögnare. Men de ropade också
”du grejar det” och ”det går bättre och bättre” … Så här, ett antal år
senare, tror jag de där orden gjorde att jag då inte kände det
gigantiska blåmärket som började breda ut sig på hela höger sida från
knäet till axeln. Och deras rop som kanske förstärkte viljan att inte ge
upp.
Allting har ett crescendo. Fredag eftermiddag.
Mycket hade hänt under veckan. Jag var en lycklig, ganska vältränad, och
ordentligt mörbultad medelålders man som just hade fått en viss smak för
slalom. Då hände det. Erica och jag hade åkt lift högt upp. Under oss
låg en lång backe, riktigt brant för mig men fint preparerad. Det
började gå undan nerför. Efter många svängar gled Erica upp bredvid mig
och ropade ”nu kan du pröva och släppa på rakt ner om du vill, så du får
känna på riktig fartvind – kör efter mig”.
Nu gick det fort. Jag ville inte, eller tordes inte
trilla, tyckte redan att kroppen hade fått sitt. Såg hur Ericas starka
slalomben fjädrade ner i ett gupp därframme. När jag några sekunder
senare parerade guppet med all förmåga jag hade kvar, slog benen i bott.
Det var som en gammal Ford Anglia utan stötdämpare. Benpipor mot plåt.
Så gled vi till sist uppför sista biten mot en ny
liftstation. Benen skakade. Då förstod jag varför så många människor
åker utför – och jag var glad för att jag inte hade påverkats av
tvivlarna därhemma. Det var väldigt kul och samtidigt lite kusligt att
bara stå på rakt nerför. Kände en stolthet för att jag hade vågat och
lyckats. Jag hoppas att vi aldrig blir för gamla för att känna den där
härliga pirrande känslan när vi lär oss nytt och bryter ny mark. Visst
hade jag ont lite överallt i kroppen, men det hade ingen betydelse just
då. Inget var ju brutet, och jag hade tagit ett efterlängtat steg.
Jag har efteråt tänkt många gånger på de här
spännande och smärtsamma dagarna, när jag jobbat tillsammans med grupper
och enskilda ledare – när deras självkännedom har stärkts och man kommit
närmare bra framåtriktade beslut. Vi behöver inte ta stöd av Verner von Heidenstams ord om ”att aldrig spänna en båge” för att
förstå att självunderskattning inte bara kan hindra oss att nå nya
upplevelser, vare sig vi är i vårt jobb eller utanför.
Självunderskattning kan ju också vara smittbar.
Det där lilla ordet ”kan” har en hemlig styrka.
”Det kan gå”. ”Det kan funka” … Realism är bra att ha med på framåtresan.
Men de flesta av oss kan upptäcka nya värdefulla och livsbejakande delar
av livet när vi söker balansen mellan realism och utmaning. Att
fortsätta begränsa min skidåkning till skidspåret, som jag verkligen
gillar, hade saknat den utmaning jag såg framför mig. Jag hade ju sett
glittret i ögonen på så många människor när de tagit av sig sina
slalomskidor efter timmar i backarna.
Vi kan ju fortsätta att tänka på vad vi skulle vilja göra … eller
så kan vi testa att göra det. Annars vet vi ju inte att det kan
gå.
Ha det bra / Björn
|