Det grejar du inte

Självförtroendet låg på minus 90. En bekant som hade slutat åka slalom redan i fyrtioårsåldern tyckte det var vansinnigt av mig att börja åka slalom vid min ålder. ”Har du inte gjort det innan, kan du väl fortsätta åka i skidspåret”. Jag fick en del andra råd. ”Det grejar du inte”, sa en annan person. Alla var inte pessimister, men de flesta. Och min beslutsamhet förstärktes.

Förmiddagssolen smekte de snötyngda taken i den lilla Österrikiska byn Söll. Sportlov och 7-8 grader kallt. Vi var elva i nybörjarkursen i slalom. Nio holländare, min femtonåriga dotter Kajsa och jag. Skidläraren Günter berättade hur de fem dagarna var upplagda, medan jag undrade hur jag skulle stå för att inte få ont i benen.

Jag hade för första gången i mitt liv pressat ner mina fötter i ett par slalompjäxor. Det var fruktansvärt. Framåtlutad. Jag satt fast, några månader innan jag skulle fylla 50. Kursen började. En bastant nederländsk man föll med ett brak åt sidan när han testade att låta ena skidan glida en decimeter framåt. Ingen skrattade. Vi tittade uppåt och insåg att vi längre fram under veckan skulle ta oss ner för backen ända däruppifrån.

Günter gick snart, för Kajsa och mig, under smeknamnet ”Schneeploog”. Det var hans mantra och jag kan så här ett antal år senare inse att hans pedagogik var uråldrig när jag jämför med de svenska och norska unga skidlärare jag senare köpt några timmar av.

Så var det dags. Tredje dagen hoppade Kajsa och jag av kursen. Vi åkte med döttrarna Anna och Emma och hustru Erica uppåt. Högt. Jag har aldrig kallats feg. Den dumdristighet som präglade många av mina handlingar under ungdomsåren hade successivt förbytts till beslutsamhet i kombination med en stor portion envishet. Jag skulle greja det. Jag skulle bli en skaplig slalomåkare. Inget skulle hindra mig. Trodde jag.

Jag gillade farten. Men ibland gick det för fort. Tekniken att bromsa och kunna stanna hade inte fastnat i mig. Jag föll. Ibland hårt. I vilken vurpa det uppskrapade blodiga såret på höger underarm hade uppstått hade jag ingen aning om. Det knakade och brakade i backen och skidorna och stavarna gjorde många snömoln med mig i mitten. Kajsa tog sig nedåt långsammare men på ett mer kontrollerat sätt.

Längst ner i backarna stod mina skidfantomdöttrar Anna och Emma och ropade ”snyggt”. Vilka lögnare. Men de ropade också ”du grejar det” och ”det går bättre och bättre” … Så här, ett antal år senare, tror jag de där orden gjorde att jag då inte kände det gigantiska blåmärket som började breda ut sig på hela höger sida från knäet till axeln. Och deras rop som kanske förstärkte viljan att inte ge upp.

Allting har ett crescendo. Fredag eftermiddag. Mycket hade hänt under veckan. Jag var en lycklig, ganska vältränad, och ordentligt mörbultad medelålders man som just hade fått en viss smak för slalom. Då hände det. Erica och jag hade åkt lift högt upp. Under oss låg en lång backe, riktigt brant för mig men fint preparerad. Det började gå undan nerför. Efter många svängar gled Erica upp bredvid mig och ropade ”nu kan du pröva och släppa på rakt ner om du vill, så du får känna på riktig fartvind – kör efter mig”.

Nu gick det fort. Jag ville inte, eller tordes inte trilla, tyckte redan att kroppen hade fått sitt. Såg hur Ericas starka slalomben fjädrade ner i ett gupp därframme. När jag några sekunder senare parerade guppet med all förmåga jag hade kvar, slog benen i bott. Det var som en gammal Ford Anglia utan stötdämpare. Benpipor mot plåt.

Så gled vi till sist uppför sista biten mot en ny liftstation. Benen skakade. Då förstod jag varför så många människor åker utför – och jag var glad för att jag inte hade påverkats av tvivlarna därhemma. Det var väldigt kul och samtidigt lite kusligt att bara stå på rakt nerför. Kände en stolthet för att jag hade vågat och lyckats. Jag hoppas att vi aldrig blir för gamla för att känna den där härliga pirrande känslan när vi lär oss nytt och bryter ny mark. Visst hade jag ont lite överallt i kroppen, men det hade ingen betydelse just då. Inget var ju brutet, och jag hade tagit ett efterlängtat steg.

Jag har efteråt tänkt många gånger på de här spännande och smärtsamma dagarna, när jag jobbat tillsammans med grupper och enskilda ledare – när deras självkännedom har stärkts och man kommit närmare bra framåtriktade beslut. Vi behöver inte ta stöd av Verner von Heidenstams ord om ”att aldrig spänna en båge” för att förstå att självunderskattning inte bara kan hindra oss att nå nya upplevelser, vare sig vi är i vårt jobb eller utanför. Självunderskattning kan ju också vara smittbar.

Det där lilla ordet ”kan” har en hemlig styrka. ”Det kan gå”. ”Det kan funka” … Realism är bra att ha med på framåtresan. Men de flesta av oss kan upptäcka nya värdefulla och livsbejakande delar av livet när vi söker balansen mellan realism och utmaning.  Att fortsätta begränsa min skidåkning till skidspåret, som jag verkligen gillar, hade saknat den utmaning jag såg framför mig. Jag hade ju sett glittret i ögonen på så många människor när de tagit av sig sina slalomskidor efter timmar i backarna.

Ha det bra / Björn
 

Arkiv