En ogådd stig
 
Lördag eftermiddag. En glad hund och två stövelklädda människor på skogspromenad. Regnet hade just upphört. Luften var frisk och syremättad som den brukar vara efter ett varmt försommarregn. Min skogsluffarvän hade bott i området några månader. Själv hade jag gått och joggat i den skogen under flera år.

Hon pekade inåt skogen, och sa ”Den där stigen går fram till en glänta där jag tror det har bott människor för länge sen”. Jag tittade åt samma håll, men kunde inte se någon stig.
”Där, ser du att det är lite nedtrampat där?”. Hon tog några steg uti i riset och pekade igen. ”Se här”.
Först kunde jag bara med fantasins hjälp tänka mig en stig. Sen såg jag. Lite mer nedtrampat på ett sätt som skulle kunna vara en stig, en nästan omärklig antydning av något.

”Vem har gjort den stigen, tror du”, sa jag och skrattade till. ”Det är ju knappt så den syns”.
”För länge sen kan det ha varit människor som har bott där, ett par hundra meter därinne”. Hon pekade. ”Idag är det framför allt en djurstig, titta här på andra sidan så ser du tydligare.”
”Ja, faktiskt. Men hur kan du veta att den leder till ett gammalt boställe? Du har väl inte gått i den här skogen så många gånger”?

”Jodå, vi har gått här några gånger, och du vet … jag kan inte gå förbi en ogådd stig, så jag var tvungen att ta reda på vart den ledde” (vi … jag förstod att hon menade sin följeslagare, den stora sorglösa hunden).

Jag kan inte gå förbi en ogådd stig. Den meningen blev med tiden som ett förstärkt utropstecken för mig och andra människor. En enkel symbol som för några av oss blev en påminnelse om vad vi kan upptäcka och uppnå med vår nyfikenhet. Och vad vi kan missa när vi stänger av den resursen – och låter livet rusa iväg med oss allt snabbare genom allt smartare kalendrar – det har vi ingen aning om.

Nyfikenhet är energi. Som kan skapa möjligheter – men också ge upphov till negativa reaktioner. Jag tänker t.ex. på tillfällen när vi ser en person på lite avstånd, eller möter öga mot öga – och vi direkt känner ett tydligt NEJ! Ett stort ogillande tar plats inuti oss, trots att vi inte känner personen och inte har växlat ett ord med varandra. Jag tror de flesta kan känna igen sig. Någon gång.

På en arbetsplats, en negativ reaktion som kan försvåra eller förhindra uppkomsten av det som kunde bli ovärderliga dreamteams, unika kombinationer av människor som bl.a. utnyttjar kraften i varandras uppenbara olikheter och genom kreativa ”konflikter”. Den ”kemiska spärr” vi ibland låter oss påverkas av kan hindra oss att uppfatta nya möjligheter. En vanlig mänsklig reaktion? Men vem tar ansvaret för den?

Vad är det som händer med oss? Rädsla? Revir? Osäkerhet? Högmod? Prestige? Jag har träffat några människor som var totalt ointresserade av att reflektera kring sina egna negativa reaktioner inför främmande människor. Man vet vem man är, vilken typ av människor man vill ha i sitt ”personliga nätverk” – och tar avstånd från det som ”faller utanför” den normen (med alla tänkbara koder). Kanske ett tryggt och snävt sätt att bekräfta sig själva.

Men lyckligtvis, är de flesta av oss vidsynta människor som i olika utsträckning bejakar vår nyfikenhet och upptäckarlust för både livskvalité, meningsfullhet och prestationer i arbetet. Jag tror inte någon, innerst inne, vill stelna inom gamla trygghetszoner och ”sanningar” som så småningom blir föråldrade.

”Vi hade inte rätt personkemi”, sa en person efter sin tredje ”personkrock” under samma vecka.
”Vems kemi?” frågade jag.
”Vi funkade inte ihop, det är bara så”.
”Jag förstår att det blev så. Men du kan väl svara på min fråga – vems kemi, menar du?” 

Den här personen insåg ganska snart att det bara finns en enda kemi man kan påverka.
Personen, som idag är mycket framgångsrik i sitt arbete och kommer bra överens med alla människor, berättade för mig senare vad prestigelöshet, humor och nyfikenhet har betytt för alla hans nya affärskontakter. Och det var han själv som skapade förändringen, utan någon dramatik.

Vi har oftast flera goda stigar att kliva på, varav några kan vara ogådda, och vi behöver inte välja. Vi hinner undersöka dom allihop. Jag tror den viktigaste nyfikenheten, om och när vi ”drabbas” av ett otvivelaktigt NEJ inför en främmande person, är att försöka känna igen och förstå de känslor som dyker upp inuti oss själva. Förutfattade meningar och gamla ingrodda tankemönster – och hur de kan bromsa oss inför det okända och i mötet med annorlunda människor.

Nyfikenhet för personlig utveckling, information, företagskulturbyggande … kan ha många ansikten. Det är lätt att inse att vi kan ha mycket att lära av s.k. negativa möten. När vi blir tryggare i att möta och hantera de negativa energierna inuti oss själva, kan vi bli mer motiverade att ta chansen att ta reda på mer om den andra personen, de andra personerna. En stig som kan vara oerhört spännande och lärorik att kliva ut på, och ibland onödig att missa.

Ha det bra / Björn
 

Arkiv