
En ogådd stig
Lördag
eftermiddag. En glad hund och två stövelklädda människor på
skogspromenad. Regnet hade just upphört. Luften var frisk och syremättad
som den brukar vara efter ett varmt försommarregn. Min skogsluffarvän
hade bott i området några månader. Själv hade jag gått och joggat i den
skogen under flera år.
Hon pekade inåt skogen, och sa ”Den där
stigen går fram till en glänta där jag tror det har bott människor för
länge sen”. Jag tittade åt samma håll, men kunde inte se någon
stig.
”Där, ser du att det är lite nedtrampat där?”. Hon tog några steg
uti i riset och pekade igen. ”Se här”.
Först kunde jag bara med
fantasins hjälp tänka mig en stig. Sen såg jag. Lite mer nedtrampat på
ett sätt som skulle kunna vara en stig, en nästan omärklig antydning av
något.
”Vem har gjort den
stigen, tror du”, sa jag och skrattade till. ”Det är ju knappt så den
syns”.
”För länge sen kan det ha varit människor som har bott där, ett
par hundra meter därinne”. Hon pekade. ”Idag är det framför allt en
djurstig, titta här på andra sidan så ser du tydligare.”
”Ja, faktiskt.
Men hur kan du veta att den leder till ett gammalt boställe? Du har väl
inte gått i den här skogen så många gånger”?
”Jodå, vi har gått
här några gånger, och du vet … jag kan inte gå förbi en ogådd stig, så
jag var tvungen att ta reda på vart den ledde” (vi … jag förstod att hon
menade sin följeslagare, den stora sorglösa hunden).
Jag kan inte gå
förbi en ogådd stig. Den meningen blev med tiden som ett förstärkt
utropstecken för mig och andra människor. En enkel symbol som för några
av oss blev en påminnelse om vad vi kan upptäcka och uppnå med vår
nyfikenhet. Och vad vi kan missa när vi stänger av den resursen – och
låter livet rusa iväg med oss allt snabbare genom allt smartare
kalendrar – det har vi ingen aning om.
Nyfikenhet är
energi. Som kan skapa möjligheter – men också ge upphov till negativa
reaktioner. Jag tänker t.ex. på tillfällen när vi ser en person på lite
avstånd, eller möter öga mot öga – och vi direkt känner ett tydligt NEJ!
Ett stort ogillande tar plats inuti oss, trots att vi inte känner
personen och inte har växlat ett ord med varandra. Jag tror de flesta
kan känna igen sig. Någon gång.
På en arbetsplats,
en negativ reaktion som kan försvåra eller förhindra uppkomsten av det
som kunde bli ovärderliga dreamteams, unika kombinationer av människor
som bl.a. utnyttjar kraften i varandras uppenbara olikheter och genom
kreativa ”konflikter”. Den ”kemiska spärr” vi ibland låter oss påverkas
av kan hindra oss att uppfatta nya möjligheter. En vanlig mänsklig reaktion? Men vem tar ansvaret för den?
Vad är det som
händer med oss? Rädsla? Revir? Osäkerhet? Högmod? Prestige? Jag har
träffat några människor som var totalt ointresserade av att reflektera
kring sina egna negativa reaktioner inför främmande människor. Man vet
vem man är, vilken typ av människor man vill ha i sitt ”personliga
nätverk” – och tar avstånd från det som ”faller utanför” den normen (med
alla tänkbara koder). Kanske ett tryggt och snävt sätt att bekräfta sig
själva.
Men lyckligtvis,
är de flesta av oss vidsynta människor som i olika utsträckning bejakar
vår nyfikenhet och upptäckarlust för både livskvalité, meningsfullhet
och prestationer i arbetet. Jag tror inte någon, innerst inne, vill
stelna inom gamla trygghetszoner och ”sanningar” som så småningom blir
föråldrade.
”Vi hade inte rätt personkemi”, sa en
person efter sin tredje ”personkrock” under samma vecka.
”Vems kemi?” frågade jag.
”Vi funkade inte ihop, det är bara så”.
”Jag förstår att det blev så. Men du kan väl svara på min fråga – vems
kemi, menar du?”
Den här personen insåg ganska snart att
det bara finns en enda kemi man kan påverka.
Personen, som idag är mycket framgångsrik i sitt arbete och kommer bra
överens med alla människor, berättade för mig senare vad
prestigelöshet, humor och nyfikenhet har betytt för alla hans nya
affärskontakter. Och det var han själv som skapade förändringen, utan
någon dramatik.
Vi har oftast
flera goda stigar att kliva på, varav några kan vara ogådda, och vi
behöver inte välja. Vi hinner undersöka dom allihop. Jag tror den
viktigaste nyfikenheten, om och när vi ”drabbas” av ett otvivelaktigt
NEJ inför en främmande person, är att försöka känna igen och förstå de
känslor som dyker upp inuti oss själva. Förutfattade meningar och gamla ingrodda
tankemönster – och hur de kan bromsa oss inför det okända och i mötet
med annorlunda människor.
Nyfikenhet för
personlig utveckling, information, företagskulturbyggande … kan ha många
ansikten. Det är lätt att inse att vi kan ha mycket att lära av s.k.
negativa möten. När vi blir tryggare i att möta och hantera de negativa
energierna inuti oss själva, kan vi bli mer motiverade att ta chansen
att ta reda på mer om den andra personen, de andra personerna. En stig
som kan vara oerhört spännande och lärorik att kliva ut på, och ibland
onödig att missa.
Ha det
bra / Björn
|