|
Budskapet som susade förbi
De bilade söderut längs östra sidan av Vättern. Långt
bort kunde de ana Jönköping. Nu öppnade sig landskapet till vänster och
där framme låg det välkända gamla Gästgiveriet där så många brukar
svänga in, sträcka på benen, få sig lite gott i magen, en efterlängtad
fika eller bara njuta av den vackra utsikten västerut över den långa
sjön.
Hustrun
till mannen: ”Tänk va gott det skulle vara med en kopp kaffe.”
Mannen vid ratten: ”mmm.”
Och bilen susade förbi i oförminskad hastighet. Hustrun vred på huvudet
och såg alla människorna, byggnaden, flaggorna, bilarna och bussarna
försvinna genom bakrutan. Sen sa hon inget mer.
Den här
historien är en känd klassiker – om att inte vara tydlig, eller att inte
bry sig, eller att låta sig ignoreras, eller att inte uppfatta
undertexter, eller att tycka synd om sig själv … eller något annat med
ömsesidiga förlorare.
”Att
göra tillsammans.” Den enkla definitionen av kommunikation mellan
människor fanns det kanske inte utrymme för i bilen.
------------------------------------------
Budskapet som susade förbi. Det var torsdag och vi hade haft
eftermiddagsfika. Min kollega frågade mig medan vi ställde in kopparna i
diskmaskinen:
”Vad ska ni göra i helgen?” Jag kanske svarade, kommer inte ihåg så noga
”Jag tror inte vi ska göra nåt särskilt – slappa, greja på tomten och ta
en långpromenad i skogen.”
”Jaha.” Sen gick vi till våra respektive kontorsrum.
Var det
något jag inte hade uppfattat? Hade min kollegas ansikte haft en lite
annorlunda lyster, inte så blek och kontrollerad som hon brukar vara?
Varför frågade hon mig vad vi skulle göra i helgen, det hade hon aldrig
gjort tidigare vad jag kunde komma ihåg. Uppfattade jag en svag
markering ”Vad ska ni göra i helgen?” Det var något som fick mig att
tveka, sen styrde jag stegen bort mot hennes rum.
”Du
frågade mig vad vi ska göra i helgen – vad ska ni göra i helgen?”
Ansiktet sprack upp i leende och hon for upp ur stolen – det var nästan
som en annan person. Så började hon berätta …
”Jo du
förstår, mina svärföräldrar tar ungarna och min man David har bokat in
hela helgen på Klockargården i Tällberg för bara honom och mig, vi ska
bo i ett rum med både jacuzzi och öppen spis och imorgon kväll ska vi
njuta av en fyrarätters festsupé och på lördag kväll har vi biljetter
till Dalhalla och …” hon hämtade luft, var alldeles röd i ansiktet … ”du
vet vi har inte gjort nåt sånt på många år … ja faktiskt … inte tidigare
heller.”
Mitt
hjärta gjorde några volter när jag lyssnade. Åter på mitt rum tänkte jag
på hur lätt det är att lyssna slentrianmässigt, och riskera att missa
det eventuella underliggande budskapet. Allt blev ju så tydligt när jag
förstod hur gärna hon ville berätta om sin kommande helg med sin David
och hur mycket det betydde för henne. Jag fick en påminnelse om hur lätt
det är att inte lyssna på riktigt … inte bara med öronen, som kanske har
begränsningar i att uppfatta de där små knappt märkbara signalerna. Jag
var glad för att hon berättade för mig.
Ha det bra / Björn
|
